Det är mig dom kallar smutser
Då hamnade man här igen. Finns ingenting att göra mer än att titta på OS. Var lite trött på det efter några timmars tittande, så satte mig här och började lyssna lite på musik istället. Har fastnat för en ny låt. Men inte med Damien Rice! Men Kristian Anttila istället. Det är ditt fel. Min ledsamhet har nog gått över i ilska en del, rätt mycket kanske. Men är ju fortfarande ledsen innerst inne. Det blir man alltid. Slutar alltid likadant. Kom på mig själv häromveckan att jag tappat tron på kärleken. Det är nog inte så bra. Jag förstår inte hur mamma och pappa kan hålla ihop efter alla dessa år, hur mina systrar har hittat två killar som passar de hur bra som helst! Men det är väl äkta kärlek, och jag är väldigt glad för deras skull! Tro inget annat! Men det verkar som alla hittar någon utom jag. Okej, jag är bara 16 (jag har inte ens fyllt 17 än!), men jag vill också känna på denna kärlek. En 16-åring som tappat tron på kärlek kan ju inte vara bra. Men jag gissar att jag nog inte är ensam.
Jag tycker inte om sommaren, våren eller vintern för då kommer alla par ut. På hösten är de i alla fall inne så att man slipper se dem. Det känns lite så. Jag har någon slags hatkärlek till kärlekslåtar och kärlekskomedier. Jag vet, jag är patetisk, men jag vill också känna på kärlek! Den enda som jag verkligen älskar, är min hund. Hur sjukt är inte det? Om hon försvann just nu skulle jag bli hur ledsen som helst.
Kärlek verkar vara så underbart. Jag vill också känna den närhet, saknaden, pirret och tänka alla dessa lyckliga tankar på just min, bara min kille! Men det slutar väl alltid med att man blir sårad ändå. Så har det ju slutat för mig hittills. Jag menar, alla ska vi en dag dö så om kärleken håller till döden så blir man ju ändå ledsen. Men man kan ju vara lycklig efter ett långt och lyckligt förhållande, men vem blir inte ledsen när någon dör?
Jag har inte ens börjat känna det där pirret alla pratar om, inte på riktigt. Inte att jag vet att jag får en annan att känna pirr tillbaka. När jag blir tillsammans med någon, de få jag varit tillsammans med, så börjar jag alltid tänka "Undrar hur länge det här håller? Han kan ju inte vara den rätte." Ni märker ju hurdana tankar jag har, sådana kan man väl inte ha om man har någon slags form utav tro på kärlek? Jag antar att jag inte mött den rätte eftersom jag bara blir sårad. Och nej Tomas, om du nu läser det här, du sårade mig inte! Oroa dig inte för det! Du gör mig alltid glad hur eller hur. Jag hoppas att du hittar någon som förtjänar dig för det förtjänar du!
Om det bara fanns en Tomas till mig här ute någonstans. Eller bara en halvdan Tomas, det hade gjort mig glad. Hade behövt en sådan just nu för att få tillbaka min tro på kärlek och för att bli lite glad och inte så här deprimerad som jag varit den senaste tiden. Ellen sa igår, "När du beskrev Nallens utseende så blev jag lite 'Okej...? Han kan inte vara bra för dig..' Men du verkade vara så glad och så glad var det så längesen jag såg dig vara, så jag lät det vara." Hur sorligt är inte det? Jag blir deprimerad p.g.a. kärlek när jorden håller på att gå under, när det finns världssvält och det finns hur många u-länder som helst med diktatorvälde. Och ja, jag tänker på dem, det gör jag verkligen. Tycker synd om dem och jag vill ju inte själv befinna mig i de situationerna för det är nog bara de som är eller varit där som vet hur det egentligen är där. Men de flesta i dessa länder, vet ni vad de har? Jo, kärlek. Och det har fan inte jag! Jag verkar extremt egoistisk just nu, och det kanske jag är lite också, men alla vill väl ha kärlek? Jag vet att jag blir älskad av min familj och vänner och så, men jag vill bannemej hitta min pingvinpartner! För om ni inte visste det så har pingviner samma partner livet ut. Lite komiskt att de kan se skillnad på alla, jag menar de ser ju likadana ut, men kärleken är blind. Man vet hur ens partner ser ut.
Jag vet att jag bara är 16, men alla behöver känna av kärlek någon gång i livet och det finns de som redan träffat sin pingvin trots sin ringa ålder.
Förlåt för detta långa blogginlägg om kärlek och mitt jobbiga tjat. Nu ska jag inte uppta er dyrbara tid längre utan gå och laga mat till min älskade familj.
Dagens låt: Självmordsblond - Kristian Anttila
- Over and Out - / Eder Alicia.
Jag tycker inte om sommaren, våren eller vintern för då kommer alla par ut. På hösten är de i alla fall inne så att man slipper se dem. Det känns lite så. Jag har någon slags hatkärlek till kärlekslåtar och kärlekskomedier. Jag vet, jag är patetisk, men jag vill också känna på kärlek! Den enda som jag verkligen älskar, är min hund. Hur sjukt är inte det? Om hon försvann just nu skulle jag bli hur ledsen som helst.
Kärlek verkar vara så underbart. Jag vill också känna den närhet, saknaden, pirret och tänka alla dessa lyckliga tankar på just min, bara min kille! Men det slutar väl alltid med att man blir sårad ändå. Så har det ju slutat för mig hittills. Jag menar, alla ska vi en dag dö så om kärleken håller till döden så blir man ju ändå ledsen. Men man kan ju vara lycklig efter ett långt och lyckligt förhållande, men vem blir inte ledsen när någon dör?
Jag har inte ens börjat känna det där pirret alla pratar om, inte på riktigt. Inte att jag vet att jag får en annan att känna pirr tillbaka. När jag blir tillsammans med någon, de få jag varit tillsammans med, så börjar jag alltid tänka "Undrar hur länge det här håller? Han kan ju inte vara den rätte." Ni märker ju hurdana tankar jag har, sådana kan man väl inte ha om man har någon slags form utav tro på kärlek? Jag antar att jag inte mött den rätte eftersom jag bara blir sårad. Och nej Tomas, om du nu läser det här, du sårade mig inte! Oroa dig inte för det! Du gör mig alltid glad hur eller hur. Jag hoppas att du hittar någon som förtjänar dig för det förtjänar du!
Om det bara fanns en Tomas till mig här ute någonstans. Eller bara en halvdan Tomas, det hade gjort mig glad. Hade behövt en sådan just nu för att få tillbaka min tro på kärlek och för att bli lite glad och inte så här deprimerad som jag varit den senaste tiden. Ellen sa igår, "När du beskrev Nallens utseende så blev jag lite 'Okej...? Han kan inte vara bra för dig..' Men du verkade vara så glad och så glad var det så längesen jag såg dig vara, så jag lät det vara." Hur sorligt är inte det? Jag blir deprimerad p.g.a. kärlek när jorden håller på att gå under, när det finns världssvält och det finns hur många u-länder som helst med diktatorvälde. Och ja, jag tänker på dem, det gör jag verkligen. Tycker synd om dem och jag vill ju inte själv befinna mig i de situationerna för det är nog bara de som är eller varit där som vet hur det egentligen är där. Men de flesta i dessa länder, vet ni vad de har? Jo, kärlek. Och det har fan inte jag! Jag verkar extremt egoistisk just nu, och det kanske jag är lite också, men alla vill väl ha kärlek? Jag vet att jag blir älskad av min familj och vänner och så, men jag vill bannemej hitta min pingvinpartner! För om ni inte visste det så har pingviner samma partner livet ut. Lite komiskt att de kan se skillnad på alla, jag menar de ser ju likadana ut, men kärleken är blind. Man vet hur ens partner ser ut.
Jag vet att jag bara är 16, men alla behöver känna av kärlek någon gång i livet och det finns de som redan träffat sin pingvin trots sin ringa ålder.
Förlåt för detta långa blogginlägg om kärlek och mitt jobbiga tjat. Nu ska jag inte uppta er dyrbara tid längre utan gå och laga mat till min älskade familj.
Dagens låt: Självmordsblond - Kristian Anttila
- Over and Out - / Eder Alicia.
Kommentarer
Trackback
