Tisdagen den 6:e Januari 2009, en dag som aldrig glöms bort

Jaha, då var dagen D här. Inte D-day, utan dö-dag. Farfar dog cirka 19.15 och mitt tangetbord är rätt blött just nu. Det var jag som fick ta emot samtalet från pappa. Han grät, det hördes. Har bara sett min pappa gråta en gång innan och det var när farmor dog. Och nu då när farfar dör. Har ju visserligen inte sett honom gråta än, men lär göra det. Tycker så synd om honom och hans sex syskon, kan inte alls vara lätt för dem. Jag vill inte ens själv tänka tanken på att mamma och pappa ska dö. Fy fan. Hemska tanke. Skulle egentligen ha följt med in till sjukhuset, mamma och pappa skulle ju bara vara där på förmiddagen, men så blev det ju inte riktigt. Är nog rätt glad att jag stannade hemma, för att vara där inne och se honom dö hade jag inte velat. Så tur var väl det.
Vi visste ju allihop att han snart skulle dö, men ändå så kommer det som ett slag i magen och man blir så jäkla ledsen som man inte alls trodde att man skulle bli. Men tror att jag också är ledsen för att jag tycker så synd om pappa, som en slags kedjereaktion.

Döden är inte lätt att handskas med. Även fast man vet att den ska komma, så vet man aldrig när. Även att man ibland önskar att någon vore död eller att man själv dog så menar man det inte det egentligen. Man vet inte vad det innebär förrän man själv ligger där. Finns det ett liv efter döden? Vart tar man vägen? Blir man ett djur eller en sak? Kommer farfar att träffa farmor nu? Döden är en fråga människan aldrig kommer att ha ett svar på och kanske är det meningen med livet? - Döden. Kanske är döden då livet egentligen börjar?

Dagens låt: Fields of Gold - Eva Cassidy

<3

- Over and Out - / Eder Alicia.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0